you begin to wonder why you came.
jag har bara varit ledsen. och lycklig. och lyckligt lottad. otroligt kär, därför det gör ont antar jag.
Har aldrig brytt mig om någon så som jag bryr mig om dig.
Varit beredd att offra och ge upp så mycket som jag är,
känt mig så maktlös som jag gör när du åker varje söndag,
eller älskat någon så som jag älskar dig.
- du har rätt, valet är uppenbart. Självklart.
Under tiden som gått så har jag hunnit fylla år. :)
Jag är nästan stor nu. Eller, 17 år liten.
Firade hemma med gos, mamma och pappa. Fick en underbar bukett med rosor. Den hänger på tork nu. Kommer inte slänga den, den påminner mig om dig. Om alla fina minnen vi har och inte har.
Om de morgnar man vaknat och undrat vem som ligger bredvid en ;D haha.
Du själv vaknade ju och undrade vad fan jag gjorde i din säng, för inte så längesen.
dominant? kommer jag inte ihåg någonting av. haha.
Tråkigt att vi alltid bråkar på telefon bara. Eller, jag bråkar. Jag mår bara dåligt när du är borta.
Antar att det är där skon klämmer.. jag vill ju vara med honom alltid. Men det går inte.
Jag blev sjuk i söndags, efter en fantastisk helg. blir alltid sjuk när du åker.
du stannade dock två dagar extra för att mamsen olyckligtvis blev dålig :( hoppas hon blir bättre snart.
jag var iofs glad över min extra dag med dig.
det blir jag alltid.
så, han åkte igår. jag fick feber.
var i skolan i tjugo minuter idag, innan vi blev utslängda av gunilla. vi var en smittohärd, typ.
alltså kommer jag kugga både matteprov, historiaprov och svenskan.
känns toppen. nej. gav haidar besked också om att jag inte kunde jobba idag.. men det kunde han ju inte delge med resten av personalen, utan de ringde och letade efter mig vid halv 6. tack som fan.
får se hur länge till det går. hur länge till det är värt det. värt de skratten, den tröttheten och utskällningarna av Haidar. Kan han inte bara sluta och låta oss vara ifred?
Sofia har sagt upp sig. Jag blir mest ledsen över att klassas som en förståndshandikappad inför kunder och personal. Riktigt så illa är det inte. Ännu.
Finns dagar då jag funderar på att sluta prata. Överhuvudtaget.
Det är så mycket som missuppfattas, omtolkas och läxar upp en i gengäld.
- jag börjar bli less, eller inte less. Snarare ledsen.
Vad hände egentligen med moralen bland folk? Människors empati, medkänsla och förstånd?
Allt kan ju omöjligt drivas av någon egoistisk vilja. Tro fan att det blir krig då.
När slutade man ta ett Nej för ett Nej? När blev ett Nej plötsligt ett Kanske, i vårt samhälle?
Vart gick det hela fel, och började gå utför?
Jag är besviken. Framförallt på mig själv som föll offer för ideal och idioti.
Nu står jag där utan kontroll. Det smyger sig på.
Nej, jag är inte sinnesförvirrad, eller vid mina sinnes fulla bruk heller, för den delen.
Medelmåttigt, för det mesta. I det mesta.
Hopplös på andra områden.
Osäker, ännu mer och oftare.
det känns bara hopplöst att tiden inte räcker till. i veckorna känns det som om man har så mycket av den att man inte vet vad man ska göra av den. Sedan börjar läxor, jobb, bråk, intriger och tiden försvinner. Sen kommer helgen, då man ska vara energisk, älskvärd, kärleksfull, en toppen kompis som man kan ringa om man behöver prata med någon, en duktig dotter som fixar och trixar och sköter sig och hör av sig.
Om man inte vill höra av sig då?
Finns det någon slags fristad?
Det är därför jag saknar er så mycket. Ni var min fristad.
Dennis är nästan där, så fort jag låter honom. Han är den jag helst sitter av tid med. Gör något av tiden med, eller ingenting alls. Bara är. Ska bli skönt när vi får huset för oss själva. Får känna på lite, inför framtiden, för vet vad den bringar?
Alla har sina önskningar. Kanske vissa fler än andra. Otroliga sådana.
men ja, vad gör man?
Det är bara onsdag. Två ipren till mot febern, kallsvettningar i sängen med två täcken, sen upp om 8 timmar igen. Lämna in arbeten, plugga ikapp och handla presenter.
Vi får se vad det blir av det hela.
Just nu trivs jag inte med det bara. Måste göra något åt det. Vara spontan och öppen.
Det finns alltid en lösning, och
- we've got tonight. who needs tomorrow?
Har aldrig brytt mig om någon så som jag bryr mig om dig.
Varit beredd att offra och ge upp så mycket som jag är,
känt mig så maktlös som jag gör när du åker varje söndag,
eller älskat någon så som jag älskar dig.
- du har rätt, valet är uppenbart. Självklart.
Under tiden som gått så har jag hunnit fylla år. :)
Jag är nästan stor nu. Eller, 17 år liten.
Firade hemma med gos, mamma och pappa. Fick en underbar bukett med rosor. Den hänger på tork nu. Kommer inte slänga den, den påminner mig om dig. Om alla fina minnen vi har och inte har.
Om de morgnar man vaknat och undrat vem som ligger bredvid en ;D haha.
Du själv vaknade ju och undrade vad fan jag gjorde i din säng, för inte så längesen.
dominant? kommer jag inte ihåg någonting av. haha.
Tråkigt att vi alltid bråkar på telefon bara. Eller, jag bråkar. Jag mår bara dåligt när du är borta.
Antar att det är där skon klämmer.. jag vill ju vara med honom alltid. Men det går inte.
Jag blev sjuk i söndags, efter en fantastisk helg. blir alltid sjuk när du åker.
du stannade dock två dagar extra för att mamsen olyckligtvis blev dålig :( hoppas hon blir bättre snart.
jag var iofs glad över min extra dag med dig.
det blir jag alltid.
så, han åkte igår. jag fick feber.
var i skolan i tjugo minuter idag, innan vi blev utslängda av gunilla. vi var en smittohärd, typ.
alltså kommer jag kugga både matteprov, historiaprov och svenskan.
känns toppen. nej. gav haidar besked också om att jag inte kunde jobba idag.. men det kunde han ju inte delge med resten av personalen, utan de ringde och letade efter mig vid halv 6. tack som fan.
får se hur länge till det går. hur länge till det är värt det. värt de skratten, den tröttheten och utskällningarna av Haidar. Kan han inte bara sluta och låta oss vara ifred?
Sofia har sagt upp sig. Jag blir mest ledsen över att klassas som en förståndshandikappad inför kunder och personal. Riktigt så illa är det inte. Ännu.
Finns dagar då jag funderar på att sluta prata. Överhuvudtaget.
Det är så mycket som missuppfattas, omtolkas och läxar upp en i gengäld.
- jag börjar bli less, eller inte less. Snarare ledsen.
Vad hände egentligen med moralen bland folk? Människors empati, medkänsla och förstånd?
Allt kan ju omöjligt drivas av någon egoistisk vilja. Tro fan att det blir krig då.
När slutade man ta ett Nej för ett Nej? När blev ett Nej plötsligt ett Kanske, i vårt samhälle?
Vart gick det hela fel, och började gå utför?
Jag är besviken. Framförallt på mig själv som föll offer för ideal och idioti.
Nu står jag där utan kontroll. Det smyger sig på.
Nej, jag är inte sinnesförvirrad, eller vid mina sinnes fulla bruk heller, för den delen.
Medelmåttigt, för det mesta. I det mesta.
Hopplös på andra områden.
Osäker, ännu mer och oftare.
det känns bara hopplöst att tiden inte räcker till. i veckorna känns det som om man har så mycket av den att man inte vet vad man ska göra av den. Sedan börjar läxor, jobb, bråk, intriger och tiden försvinner. Sen kommer helgen, då man ska vara energisk, älskvärd, kärleksfull, en toppen kompis som man kan ringa om man behöver prata med någon, en duktig dotter som fixar och trixar och sköter sig och hör av sig.
Om man inte vill höra av sig då?
Finns det någon slags fristad?
Det är därför jag saknar er så mycket. Ni var min fristad.
Dennis är nästan där, så fort jag låter honom. Han är den jag helst sitter av tid med. Gör något av tiden med, eller ingenting alls. Bara är. Ska bli skönt när vi får huset för oss själva. Får känna på lite, inför framtiden, för vet vad den bringar?
Alla har sina önskningar. Kanske vissa fler än andra. Otroliga sådana.
men ja, vad gör man?
Det är bara onsdag. Två ipren till mot febern, kallsvettningar i sängen med två täcken, sen upp om 8 timmar igen. Lämna in arbeten, plugga ikapp och handla presenter.
Vi får se vad det blir av det hela.
Just nu trivs jag inte med det bara. Måste göra något åt det. Vara spontan och öppen.
Det finns alltid en lösning, och
- we've got tonight. who needs tomorrow?
Kommentarer
Trackback
