CHEAPMONKEY

Idag blev plötsligt en såndär dag man saknar mammas hand på pannan,
brorsans armbåge i sidan och Mimikatts päls i näsa och mun.

Jag saknar också Malin i mjukis med färgfläckar och brillor,
Billy med sin plattång och luggfetish,
och Krille och sin träningsmani och bulkkebab.

Jag saknar gänget på Max, att få en klapp på axeln och någon slags erkännande.
Jag behöver beröm, känna mig omtyckt och accepterad och framförallt en kram.

Mannen är fest, och jag kom nyss hem från Lund där en fika och en öl fick tankarna att vandra bakåt.
Sebastian är min äldsta vän som jag faktiskt har kontakt med.
Han har varit med alla sena nätter, ångestattacker, när jag hamnat i väggen och när jag varit nykär.
Många sidor som andra sluppit se, andra som smugit fram tidsnog.

Och trots att man i vardagen är nöjd med de val man gjort kan man inte låta bli att tänka bakåt.
Det blir samma sak varje gång jag träffar någon som kände mig då, och det gör ont, för kanske har jag inte förändrats så mycket ändå.

Min kropp går på sparlågor, mitt humör är svart eller vitt och de flesta dagar känns som en mulen måndag.
De senaste dagarna har det varit Lena som räddat mig från årets höstdepression,
och den kroniska förkylningen som låter mig sova några timmar.

Tur att det är en ny vecka snart.