Jag är int' bitter :)

Nu har jag verkligen fastnat i sambofällan.
En veckas cravings, hämtning på jobbet och film i soffan. Har sovit hela dagarna, jobbat hela nätterna och inte tränat sedan innan semestern.
Och nu var det onsdag.

Jag packade väskan, gick till bussen, och insåg att jag lämnat gymkortet hemma.
Försöker mitt undermedvetna säga mig något?

Blev nybakade bullar till frukost istället för att träna.
Imorgon får jag väl dra mig dit. Fredag också kanske - då är jag trotsallt ledig på kvällen och kan inte skylla på att jag ska springa runt hela natten.

Blir inte mer fest iallfall denna månaden,
eller ja. Några öl kommer ju slinka ner i Turkiet. (ÅKER PÅ SÖNDAG IGEN)
Kanske är det bara min mentalitet som ändrats..
Nu när sommaren typ är över och man slipper att ha ångest över att visa sig i bikini.
Kanske är det mitt sätt att lära mig att älska mig själv.

Att få lov att vara finnig, hårig och ha stora tröjor. Det kan vara rätt skönt ibland.



Wilma gillar mig ändå <3

Det slutar aldrig snurra,

jag behöver gråta och avreagera mig.
Problemet?
- Inget.

Jag jobbar för mycket och min fasad börjar krackelera.
Vad hände?

Jag är så rädd att vi ska glömma. Glömma varför det är vi, hur det blev vi och vad vi ser i varandra.
Att vi ska glömma reflektera, uppskatta och värdera.
Glömma att vara vi. Eller inte hinna.

Nu saknar jag dig. Fastän du ligger i rummet bredvid. Jag ligger på soffan och gråter tysta tårar,
för att jag är rädd. Osäker.
Och du förstår inte varför jag blir ledsen när du ger andra uppmärksamhet. Uppmärksamhet som jag inte får.
Som ännu en gång spär på min osäkerhet.

Jag kanske kör mitt eget race i stil och attityd men det betyder inte att jag mycket väl vet vad normen för "vacker" är. Långt svallande hår, vackra drag, former, kvinnlighet, knappt en antydan till smink, feminina kläder.

Allt det sticker som en nagel i ögat på mig, för jag saknar mycket av det.
Just därför försöker jag att kompensera med att vara annorlunda. Men ibland vill man bara vara normal.



Jag vill aldrig bli bekväm. Men jag vill inte heller kämpa utan mål.