Jag vill bara hem till mamma.
Jag har lovat mig själv att inte deppa ihop totalt, för sist jag gjorde det förlorade jag nästan min bästa vän, och kärlek.
Men nog fan är det svårt ibland.
Utan uppskattning, motivation eller stabilitet.
Vad finns då kvar?
Jag lever ett så kallat jour-liv. Jag kan inte planera ens en vecka i förväg. Inte ens 24 timmar i förväg.
Jag får jämt och ständigt ställa in mina planer ändå, för tiden och orken räcker inte till.
Jag vet inte om jag kommer ha råd att åka på semester, för jag har inte råd att ta ledigt.
Det handlar inte om att jag inte har pengar att få det att gå runt,
det handlar om att jag vill kunna unna mig - för att känna någon livsglädje.
Jag är aldrig riktigt ledig, så jag shoppar. Jag äter ute, jag fikar - för det är den enda kvalitetstiden jag och Nikola har. Jag köper den maten jag är sugen på - för jag tränar och förtjänar det.
Jag hyr filmer - för det räknas som en aktivitet, jag måste lämna pyjamasen och eventuellt duscha.
Fastän jag jobbar så få timmar per dygn, känns det som om jag glömmer bort att leva.
Jag skjuter på saker och ting, på mina måsten. Jag orkar inte ta itu med det som behöver tas tag i.
Skolor ska sökas, tatueringen ska skissas på, lägenheten ska städas IGEN, middagar ska lagas, jobbet ska skötas, jag måste träna och försöka sova och samtdigt vara flickvän.
Jag ska vilja orka ha sex, vara kärleksfull trots att jag mest får hat på jobbet, vara optimistisk och stöttande, orka uppfostra en katt som håller oss båda vakna och samordna två helt olika dygnsrytmer.
Likgiltigheten och besvikelsen har infunnit sig, och jag orkar inte slå undan den.
- Det blir en fattig månad till. På mer än ett sätt.
Tydligen var inte jag en av dem som förtjänade lite timmar. Eller uppskattning. Eller en anledning att stanna.
På onsdag är det dags att känna igen. Hela eftermiddagen kommer jag sitta ännu en gång, förhoppningsvis hinner tårarna komma innan dess, så jag kan fokusera på fysisk smärta istället för det hål som bara växer sig större inombords.
Alltså,
jag vill bara hem till mamma.
10 dagar kvar.
♥
Men nog fan är det svårt ibland.
Utan uppskattning, motivation eller stabilitet.
Vad finns då kvar?
Jag lever ett så kallat jour-liv. Jag kan inte planera ens en vecka i förväg. Inte ens 24 timmar i förväg.
Jag får jämt och ständigt ställa in mina planer ändå, för tiden och orken räcker inte till.
Jag vet inte om jag kommer ha råd att åka på semester, för jag har inte råd att ta ledigt.
Det handlar inte om att jag inte har pengar att få det att gå runt,
det handlar om att jag vill kunna unna mig - för att känna någon livsglädje.
Jag är aldrig riktigt ledig, så jag shoppar. Jag äter ute, jag fikar - för det är den enda kvalitetstiden jag och Nikola har. Jag köper den maten jag är sugen på - för jag tränar och förtjänar det.
Jag hyr filmer - för det räknas som en aktivitet, jag måste lämna pyjamasen och eventuellt duscha.
Fastän jag jobbar så få timmar per dygn, känns det som om jag glömmer bort att leva.
Jag skjuter på saker och ting, på mina måsten. Jag orkar inte ta itu med det som behöver tas tag i.
Skolor ska sökas, tatueringen ska skissas på, lägenheten ska städas IGEN, middagar ska lagas, jobbet ska skötas, jag måste träna och försöka sova och samtdigt vara flickvän.
Jag ska vilja orka ha sex, vara kärleksfull trots att jag mest får hat på jobbet, vara optimistisk och stöttande, orka uppfostra en katt som håller oss båda vakna och samordna två helt olika dygnsrytmer.
Likgiltigheten och besvikelsen har infunnit sig, och jag orkar inte slå undan den.
- Det blir en fattig månad till. På mer än ett sätt.
Tydligen var inte jag en av dem som förtjänade lite timmar. Eller uppskattning. Eller en anledning att stanna.
På onsdag är det dags att känna igen. Hela eftermiddagen kommer jag sitta ännu en gång, förhoppningsvis hinner tårarna komma innan dess, så jag kan fokusera på fysisk smärta istället för det hål som bara växer sig större inombords.
Alltså,
jag vill bara hem till mamma.
10 dagar kvar.
♥
Restaurangslaget - Bowling
Vi gav nog allt, vissa mer än andra.
Idag känner jag mig bara tom, och har ont överallt.
Idag känner jag mig bara tom, och har ont överallt.