CHEAPMONKEY

jag behöver gråta och avreagera mig.
Problemet?
- Inget.

Jag jobbar för mycket och min fasad börjar krackelera.
Vad hände?

Jag är så rädd att vi ska glömma. Glömma varför det är vi, hur det blev vi och vad vi ser i varandra.
Att vi ska glömma reflektera, uppskatta och värdera.
Glömma att vara vi. Eller inte hinna.

Nu saknar jag dig. Fastän du ligger i rummet bredvid. Jag ligger på soffan och gråter tysta tårar,
för att jag är rädd. Osäker.
Och du förstår inte varför jag blir ledsen när du ger andra uppmärksamhet. Uppmärksamhet som jag inte får.
Som ännu en gång spär på min osäkerhet.

Jag kanske kör mitt eget race i stil och attityd men det betyder inte att jag mycket väl vet vad normen för "vacker" är. Långt svallande hår, vackra drag, former, kvinnlighet, knappt en antydan till smink, feminina kläder.

Allt det sticker som en nagel i ögat på mig, för jag saknar mycket av det.
Just därför försöker jag att kompensera med att vara annorlunda. Men ibland vill man bara vara normal.



Jag vill aldrig bli bekväm. Men jag vill inte heller kämpa utan mål.