CHEAPMONKEY

somewhere alone in the bitterness.




Helt ärligt så vet jag inte vad jag håller på med.
Hur något som låter så självklart för mig tycks vara omöjligt för någon annan att förstå?
Det måste ju bli fel hos någon, frågan är bara om det är hos mig?

Kanske borde man banna ord, sluta antyda saker med kroppsspråk eller bara stänga inne allt.
Det vore kanske värt att prova iallafall.
Denna veckan har varit rätt så upp&ner. Glada timmar med folket, sen gråt och oförstånd så fort man kom hem. Det måste vara ett tecken på ohälsa, att börja gråta för minsta lilla och sen inte kunna sluta.
Kanske går vi alla in i väggen innan jullovet - du vet det som varar i hela TVÅ veckor.
När man var liten fick man iallafall TRE veckors jullov, nu får vi två usla veckor.
Men men, de ska ju också fyllas med något vettigt.
Jag & Krille snackade om att ta jullov redan v. 50, direkt efter PPP och bara softa.
Budet är lagt, frågan är bara vem som nappar och väljer att förgylla ens dagar.
- Svaret kan vara lurigt.

Varför är jag då så grinig och sur för allt?
- Del.1. Hormoner. Stress och en längtan efter något speciellt. En saknad av något jag inte kan sätta fingret på. Jag vet bara att det finns där, någonstans.

- Del 2. Desperat behov av en paus. Av något/någon tillställning som kan få en att glömma press och MVG-måsten. En plats där man kan varva ner, skratta sig kissnödig och bara vara.

- Del 3. Emmas fetmaidéer. Tydligen var det samma egenskaper som pushade personer på vår skola till att få så höga betyg som möjligt, som att utveckla ätstörningar. Typiskt.

- Del 4. Att hinna träffa och umgås med alla man vill umgås. Att slippa välja och få igång någon sjuk prioriteringstävlan.

- Del 5. Att inte visa att man är ledsen, eller stressad, eller håller på att gå in i väggen. Att visa sig tuff, stark och tålig. Det brukar inte funka i Dennis närvaro. Typ aldrig.

- Del 6. Att försöka undvika missförstånd och fel. Att bete sig perfekt och underhålla omgivningen.

- Del 7. Att verkligen lyckas nå ut och förmedla till folk vad de verkligen betyder för en. Att kunna säga "Jag älskar dig" vid rätt tidpunkt. Och att våga säga det till sina vänner också.

- Del 8. Att sluta missförstå saker och känna sig bortprioriterad. Konstigt nog så känner man sig ensam när det är beckmörkt ute och kallt. Ändå orkar man inte ta itu med det alla gånger.


Förmodligen skulle jag följt med ut igår. Skrattat och skaffat minnen. Jag vet att jag hade haft kul :)
Det är svårt att låta bli.
Men det får bli till nästa helg, ska försöka pusha malin lite bara. haha. Ska ju trotsallt med och piercas på tisdag, yeah. (Om jag ringer först villsäga) - eller det har löst sig?

Ikväll då?
Dennis var på väg till agge nu iallafall. Jag ska nog se South Park och Hipp Hipp från igår.
Började kolla på Break up, men den var mest deprimerande. Man kände igen sig för mycket, och fler idéer behöver jag inte, att bli arg/ledsen för.
Såå, ska man vara ett nervvrak hela julen, eller ska man ta sig i kragen?
Om det nu ska vara så, vill jag iallafall spendera mina dagar med någon likasinnad så vi kan vara barnsliga och tycka synd om oss själva.
Frivillig, någon?
( Kom igen Malin, jag vet att du vill! Kanske Emma också?)
Det löser sig. Allt löser sig.

Jag hoppas bara på en bättre nyårsafton iår än den förra. Visst hade jag kul, rätt så kul också, lesbisk som jag var den kvällen. haha. Och skateparken har aldrig varit sig lik efter den aftonen.
Men jag saknade någon, och det tog 5 månader att hitta tillbaka igen.
Jag saknade allt cpfolk från skolan - och att kunna köra med utpressning i skolan efter nyår, då de tabbat sig ordentligt, och jag MISSAT det.
Det är egentligen ganska märkligt. Att man inte bara klonar sig? Så man kan vara på 3-4 ställen samtidigt.
Just nu ser det nog bara roligt ut, att ständigt jäkta och jaga saker, och till och med tränga sig före juppienissarna på knutan, för att man själv har så mycket mer bråttom.
Usch ja, Skärpning!

Om man skulle göra något kreativt av alla känslor dådå.
Jag kan inte sjunga - mamma sover och grannarna också
Jag kan inte spela - funderar på att elda upp min gitarr
Jag kan inte baka - mår illa, som vanligt
Jag kan inte äta - blir större och mår illa
Jag kan inte röka - Polonium ingår i röken
Jag kan inte sitta still - då tänker man för mycket
Såå. Plugg i gångtakt?
Synd att vi inte håller på med Hitler just nu. Jag behöver någon jag kan få hata, lite.
För man kan ju inte hata sig själv, väl? - det kan inte vara nyttigt.

"Man mår som man förtjänar", yttrade mamma igår när jag hade typ migrän, magkatarr och ville skjuta mig själv. Jovisst, kanske är det så.

Det är så patetiskt bara. Jag skäms och äcklas över mig själv.
Ändå kan jag inte reagera på något annat sätt just nu än att gråta över allt.
Inte för att det är synd om mig, eller för att jag är ledsen över något särskilt, inte för att jag är ogillad eller otrygg, dum eller misslyckad.
Nej, jag vet faktiskt inte. Jag orkar inte ta reda på det heller.
Snart är det jullov, och då ska jag sprida kärlek till alla som gjort sig förtjänta av det.

Då ska jag vara den personen jag önskar vara.
men varför inte börja imorgon?