CHEAPMONKEY

En kram, en blick, eller ett leende.
En låt, en vers eller ett tal.

Våra menande blickar, äkta kramar och smygleende.
Allt som görs i smyg är fascinerande, minst sagt.
Hur många sjunger i duschen egentligen,
eller bantar men äter choklad och gömmer papperna i brorsans papperskorg?
Hur många tar ett bloss och genast ett tuggummi efter,
är svartsjuka men viftar bort det som en petitess?
Hur många har inte varit förälskade i en vän, men låtit det passera,
eller smygflörtat bakom dina vänners ryggar?

Det är intressant det där, med människor och deras sätt.
Jag själv har ett eldigt humör, för att uttrycka det snällt,
men ser ändå mig själv som en väldigt empatisk och sympatisk människa.
I ena sekunden kan jag fräsa och rivas, i den andra gråta till en film (även om det är en komedi),
och i nästa kan jag vara så kärleksfull så. Att reta sig på folk och ge utlopp för aggressioner är väl naturligt, vissa är bara bättre på att kontrollera det än andra.
Samtidigt är inte alla lika bra på att visa känslor. Vissa är bara grå, och flyter in i bakgrunden, överallt.
Försäljare blir företaget, konduktörskan tåget, och läraren ämnet.
Gränserna suddas, istället för att tänjas, och det skrämmer mig.

Vi är på väg någonstans, men långt ifrån alla vet vart..
Snart har halva gymnasietiden gått, om ett år ska man söka in på högskola och universitet, flytta hemifrån och förhoppningsvis ha ett jobb.
Om ett år ska man ha hunnit resa och leva och skapa kontakter, såväl som hålla hårt i sina älskade vänner. Om ett år ska man ta ännu ett steg ut i världen, hur den nu än kommer se ut.
Om man ser den som skrämmande eller välkomnande återstår att se.
Det är iallafall oundvikligt att den dagen kommer.

Vi växer ihop med personer, precis som rosten på bilen,
fäster oss vid människor och räds att förlora dem.
Är rädslan onödig, eller gör den oss till bättre brydda människor?
Gör rädslan oss nyttigare, flitigare eller bara sämre?

Ständiga undersökningar påvisar att hälsan i vårt land är låg, folk är sjukskrivna, förtidspensionerade, lider av diverse stressrelaterade sjukdomar såväl som depression. Jag fasar inför julens dödsantal, de ensamma som bestämmer sig för att lämna världen. De som saknar något, något varmt.

Jag skattar mig lycklig, idag också.
Och du, efter julen kommer våren igen. Solsken, bad, glass och en sommar som till och med kommer slå den förra, även om det tycks vara omöjligt. Det gäller bara att stå ut tills dess. Mörkret kommer skingras.
Det gäller bara att hitta sin sol.