CHEAPMONKEY

Norah Jones, plugg och rofylldhet.
Panikartad stress, trängsel och blossande kinder.
Påsar under ögonen, tårar och ett leende från kind till kind.
Feber, Die Hard och träningsvärk.
Hans varma röst, pip-pip, mobilen lägger av.
Improvisation, ensamhet och åter igen,
lugn.

Det är tisdag.
Jag blev nyss klar med mitt tal, som jag förhoppningsvis får hålla på torsdag. Om inte, är det en presentation om Rotary International som gäller.
Den presentationen har jag pysslat med idag. Mycket återstår, därför blir det samling på skolan tre timmar innan vi börjar imorgon.
Har pratat med Sofia också mycket idag, som ett trevligt avbrott mellan Svenskaplugg, uppsatsskrivande och självgranskning.
Har strukit hälften från min lista vid detta laget, hämtat min mapp hos Dennis och introducerat våra mammor för varandra.
Mycket har uträttats, men mycket är kvar.

Men för första gången på länge, är jag lugn.
Kan det vara febern, eller har jag äntligen nått insikt?

Jag har en ny Mp3 som vägrar fungera, men jag lyckades sälja mig till den, trots att de inte hade några i lager. Jag känner mig vuxen, som en ny människa.
Som en människa som går in i Eric's klassrum, sätter mig bakom Caroline och skriver en uppsats på 3 a4, av ren improvisation, då jag glömt allt material hos Dennis. 3 a4, med begrepp, fakta och uttryck som skönt nog hade printats in i mitt lilla huvud. Det bara flöt, orden flödade.
Jag fick inte ens skrivkramp. Att sedan knalla vidare till gymmet och prestera tills träningsvärken gör sig påmind, gå 4 kilometer för att hitta en Mp3, och sedan avnjuta en halv kebabrulle drypandes av vitlökssås och förbanna pizzabakarna som ständigt gör fel.
Att kunna sätta sig i soffan, slå på en film och bara njuta.
Fastän jag inte fick säga upp mig, måste gå till jobbet på torsdag och fredag, har prov och inlämningar och föredrag, så stör det inte mig.

Inte idag.

Snart ska jag knalla ner och hämta ännu en kopp te, att avnjuta.
Pappa kommer snart hem, då blir det mat. Äntligen en familjemiddag, med alla närvarande.
Det går inte att förklara. Bråken, tjaffsen och skratten.
Som jag skrattade igår, för första gången på länge, det var så hjärtligt med både mamma, pappa och björn.

Likaså i fredags, (som för övrigt spårade, på ett rätt okej sätt ändå.) när jag och Sofia skrattade, precis som förr.
Att jag sen råkade dumpa dennis, mer eller mindre, för att vakna upp och inte komma ihåg det, hör ju inte till saken.

Har ni frågor om livet och människans sjuka sinne, kontakta mig.
För första gången lever jag.
lever du?