CHEAPMONKEY

Ständigt sökandes, längtandes och drömmandes.

Jag är avundsjuk på de som vänder ryggen åt och aldrig ser sig om.
Avundsjuk på de som tar till vara på sina möjligheter,
men främst avundsjuk på de som kan stå för sina beslut.

Samtidigt som jag fördömer andras naivitet önskar jag att tilläts vara en av dem.
Dock är jag skapad för att ignorera och genomskåda.
Något annat vore hyckleri.

Denna paus var till för att jag skulle hitta mig själv, på riktigt.
Jag var trött på slentrian och måsten, låtsasspel och nattliga dramer.
Framförallt var jag trött på att inte veta.
- Ung och missförstådd, utanförskap och avståndstagande.
Mest av allt ville jag hitta någonstans att bara vara.
Något som erbjöd mer av den stimulans jag efterlängtade.
Stimulansen av att känna sig själv. Att vara sig själv.

Jag orkar inte sitta barnvakt, eller ge intrycket av att vara högfärdig och viktig,
bara för att jag inte känner mig hemma.
Möjligtvis välkommen, men aldrig riktigt ändå.

Jag saknar en plats, som bara är till för mig.
Ibland tillåts jag att hoppas, men nedslås oftast inom det snaraste.
När jag väl tror jag hittat rätt kommer besvikelsen.
Antingen förlorar jag det jag nyss funnit,
det liksom glider ur händerna fastän jag famlar desperat,
Eller så stöter jag bort det av rädsla för att bli avslöjad.
- Jag vill inte bli sedd som ett fiasko.

Under de senaste månaderna har jag allt mer uppmärksammat mitt otroliga
behov av uppmärksamhet och uppskattning.
Tyvärr grundar sig det hela på omättlighet och onåbarhet.
Jag måste få känna mig behövd, annars tycks min uppgift här vara fullföljd.
Saknad, för att veta att jag faktiskt finns till.
Om inte, suddas gränserna mellan tanke och verklighet ut, och min vardag ter sig som
en grå diffus massa.

Om ingen behöver mig, slutar jag att förgäves försöka.
Jag slutar bry mig och stänger ute världen.
Som nu.
Nu har jag endast mitt nyfunna broderskap på jobbet att briljera bland.
Det är med dem jag skrattar, förbannar och känner mig lite mindre malplacerad.

Kanske är det mina nya matvanor och sovvanor som återspeglas i mitt sinne,
eller så är det bara tomheten som gnager ivrigt inifrån.
Ständigt försöker jag fylla den med något värdefullt,
något som är bara mitt.
- Oftast slutar det med att jag försöker känna något.
En löprunda för att sedan hosta blod, ignorans av vrålhunger, sömnvägran,
eller porträttering av en jämnlike. För jaktens skull.

Numera går jag inför att vara spontan och smutsig. Smutsig för att det är så jag känner mig,
sedan dagen jag lämnade dig ensam.
Spontan för att jag måste lämna min inbillade trygghet bakom mig och bygga en ny.
- Det är slut nu.

Imorgon är första dagen i resten av mitt liv.
- Och det ska bli den bästa dagen.


Jag saknar er.♥