CHEAPMONKEY

Är det ruset vi söker?
Spänningen, det farliga och intensiva?
Det som efterlämnar en känsla i magen.

Är det det förbjudna, det omöjliga eller bara det olämpliga?
Får vi en kick av att fela?

Just nu lever jag mina dagar i ett rum av vakuum, utan något som drar mig hit eller dit.
Utan ledsagare, rådgivare eller facit i hand.
Motivationen som en gång fanns där är sedan länge som bortblåst.
Jag orkar inte välja eller vara.
Helst av allt vill jag bara vandra stadens gator i ett töcken, med min kamera som enda följeslagare.
Kameran som jag kan kontrollera och förutspå. Kameran, den som inte sviker när det gäller.

Men tiden räcker ju inte till.
Mitt töcken är endast strölektioner och otaliga timmar på gymmet, i en väntan och längtan
efter fredagens bravader.

Fredag innebär frihet. Den tid jag har tid och lust att umgås. Umgås med mer eller mindre ytliga bekantskaper och skratta hysteriskt åt ingenting.

Under luggen glittrar ögonen samtidigt som jag envist försöker blåsa hjärtmoln
i rök. Men de vill sig aldrig riktigt, hur jag än försöker.
Mina knä darrar i kylan, men ändå står jag kvar och tänder en ny cigarett efter en annan.
Rökningen ger mig lugn. Frihet och lugn.
Det är något som för människor samman, om det så tillåts.
Det förbjudna.

Oftast har jag inte lust. Inte förrän jag frenetiskt letar efter ditt nummer i mobilen.
Jag vet att du har glömt och slås ner av tanken då du inte heller hört av dig.
Jag bläddrar vidare och skickar iväg ett fräckt sms till någon långt borta.
Jag förväntar mig inget svar, snarare tvärtom.
Ingenting alls.
De är inte som du.
Deras tankar är lätta att läsa, de är förutsägbara.
De är inte som du.
Som den du en gång var för mig.

"Aint that just the way that life goes down, down down, yeah?"

Jag söker fortfarande det ruset. Pirret i magen efter en blick,
att möta samförstånd.

Min roll som hot har jag sedan länge tröttnat på. Jag låter mig inte åsidosättas mer.
Småpojkar, småpojkar. Småpojkar är ni allihopa.
Jag tål dem inte längre.
Otillgängliga, arbetsnarkomaner, pengagalna eller bristfälliga på annat sätt.
Jag har helt enkelt blivit expert på kritik och avståndstagande.
Redan under vår tid tillsammans vågade jag inte öppna alla dörrar.
Du var du, och jag var jag.

Tillsammans men ändå ensamma i tvåsamheten, ensamma i en värld av påfrestningar och måsten.
Måsten som splittrade passion, värderingar och livssyn.

Jag antar att med lättsamhet kommer uttråkan..
Ruset falnar, bleknar och försvinner.
Nya utmaningar lockar,
utmaningen att locka och att lockas.

Jag vet inte vart jag ska eller vilken väg att gå. Jag vill bara uppleva något nytt.
I introduktion till vuxenlivet och med en stark lust att bli knuffad ur boet,
för att visa att jag lärt mig mer än väl.
Jag vet inte vad som väntar, men jag vill våga löpa steget ut.

Att inte få vara sig själv hela tiden skaver bit för bit om nätterna. Det gnager inifrån.
"Att bara få vara" har jag slutat att använda. Det var ingen som riktigt förstod hur jag menade.
Precis som då.

Under varje vaken timme gnager osäkerhet och prestationsångest.
Jag kan inte misslyckas, jag FÅR inte misslyckas.
Inte heller får jag ro nog att sova.

Trots "all" min lediga tid kommer jag ingenvart med skola, vänner, familj, städning
eller framtida plan. Den plan jag verkligen behöver.
Det är precis som om hjärnan låser sig och vägrar starta igen.
Likaså går övriga kroppen på halvfart, utan direkt motivation att hålla igång varken hjärta eller lungor.
Den hinner inte med i allt mitt flängande.

Motsägesefullt till detta så går iallafall träningen framåt, trots att Miss Beach 08 ligger långt fram i tiden.
Men vem sa att det skulle vara lätt?
Matallergi, hetsätning och köttfobi. - Det är nice.

Jag känner fruktan inför studentdagen också. Utan plan, gänget i skolan, eller direkt bostad.
Tryggheten rycks undan fötterna.
Är det då jag ska vandra i högklackat genom storstaden,
för att sätta mig på något fik och titta på folk? - Ensam?

Eller, ska jag inte våga..?

Något jag fått lära mig under de gågna veckorna är iallafall;
Du måste våga för att vinna.
Vara rak, säga som det är direkt, så slipper du bakslag senare.
- Samtidigt; Du KAN bli rik på aktier ;D

Fikan med Malin idag var kort, men välbehövd. Tjejer behöver skvallra ibland.
Speciellt med de som betyder något, då man absorberar värmen och fnissen i allt som sägs.
- Och vi behöver kramas.

Var i Danmark sedan med Krille en sväng, för att inhandla morgondagens kost.
Oh, nej - jag ska inte göra en v.47
Dock känner jag mig inte lika besviken idag.. Det kommer bli bra, det känner jag på mig.
En dag kommer det bli rätt, och med den vetskapen kan jag ignorera bruset som stör nuet.
Det kommer inte vara för evigt. Då får jag börja om någon annanstans igen.

Man vill inge en slags känsla.. påverka och vara någon.
Det tar tid.
Framförallt tar det tid att nöja sig med något.

Ikväll nöjer jag mig dock med musik, ett blodigt avsnitt av CSI och något nyskapat i Photoshop.
Det ska bli en tavla - när och om den blir färdig.


Mimi är bara go - så hon får bli dagens stjärna.