Säg aldrig att det inte kan bli värre.

Haha. Denna dagen har varit helt sjuk.
Tur att den snart är över.

Dagens ros går till den som ringer och erbjuder sig att komma över, i sammanbrottstillfället. Tack, på riktigt.

Efter utbildning och mer eller mindre ofrivilligt skvaller om Dennis är jag nu hemma.
En tom lägenhet och en nybäddad säng.
När jag klev innanför dörren började jag prata med en inbillad Mimi. Jag kom snabbt på att hon inte bor här.
Fan. Jag saknar det ludna åbäket.

En cigg och en nutrilett på detta så kan jag kanske lägga mig :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback