CHEAPMONKEY

jag kan inte sova,
jag är livrädd för mörkret och att jag ska dö ensam.
jag kan inte sluta lipa, svettas eller tänka "tänk om".

jag önskar så att någon var här och strök mig över pannan
och sa att allt skulle bli okej.
Att det fanns en lösning på allt och att de visste att jag skulle fatta rätt beslut.
Att jag inte alls saknade en trrygghet - eller någon att vända mig till.

Någon som sa att de älskade mig.

Jag är rädd att min mormor aldrig blir densamma igen,
att min mamma inte kommer palla.
Att jag glöms bort någonstans på vägen.

Vi bor så nära - ändå känns det som om vi alltid varit främlingar på deltid.
Min pappa är inte längre säker på min födelsedag,
min mammas telefonsamtal varar inte längre än 5 minuter åt gången.

Jag klarar inte av att bara ligga hemma.
Det finns en anledning till att jag alltid jobbar eller är på väg någonstans.

Jag orkar inte tänka på det som varit, det som är eller det som ska komma.
Jag orkar inte tänka på dennis, fredrik eller om jag någonsin kommer känna mig hel.

Jag älskar mina vänner, men just nu kan jag inte ens vara med dem.
Jag kan inte ens gråta tyst.