CHEAPMONKEY

det är kvällens, ja hela dagens, tema.
This is the life, tack Malin för låttipset.

Samtalet på väg till Max var avgörande.
Annars hade jag gjort något ondskefullt.
Jag hade skickat ett tvetydigt sms och förvärrat läget ytterligare.

Sådant som vi människor, både män och kvinnor, är bra på.
Samma tendens som visar sig i sandlådan där pojken puttar omkull
flickan eller drar henne i håret, för att visa sitt tycke.
Det som senare utvecklas till att snacka illa om sitt ex, eller sin förra kärlek, för att såra
och försöka glömma att kärleken fortfarande finns där.
Eller det som får oss att vända ryggen åt, för att få älska på avstånd.

Det är något jag borde skriva i mitt CV som personliga egenskaper.
Denna gången känns det dock.. som det enda rätta.
Något annat vore ren orättvisa.

Jag har fortfarande inte fällt en tår.
Det går bara inte. Inte av sorg, dåligt samvete eller vetskapen om ensamhet.
Jag har drömt mardrömmar varje natt.
Klaustrofobiska, stressfyllda och mörka sådana.
Ändå gråter jag inte. Det var längesen nu.

Mitt huvud har fortfarande inte hunnit bearbeta något.
Kanske är det bäst så.
Imorgon kommer Robin och raderar alla spår.
Filmerna, vitaminerna, tandborsten, raklöddret och de robinluktande kläderna.
Jag kommer befinna mig på Max. Inte i flykt, utan av plikt och skyldighet att betala räkningarna.

Natten före denna spenderades på mitt barndomsrum med gula tapeter,
fotografier och egenkomponerad konst.
Jag tjuvrökte en cigg precis innan läggdags, precis som förr, läste en gammal veckotidning för att komma till ro,
bläddrade igenom en gammal dagbok och åt choklad.
Fortfarande känns det som om väggarna känner mig, fastän jag numera ser på rummet i miniatyr.
Badrumsspegeln känns inte längre som om den är inställd efter mina mått,
inte heller höjden på duschmunstycket.
Inget av materiellt värde - för mig, finns lämnat i det rummet.

Inget mer än minnen.
Tavlan jag fick i julklapp med våra bilder och texten
"when I imagine me and her, you know that I get a stand up fur" från Millencolins Fox,
Mina fotoalbum och ett tiotal dagböcker ligger fortfarande staplade i en låda under sängen.
Fläckarna på badrumsmattan finns kvar,
boken "12 000 saker som gör dig glad" ligger kvar, fortfarande med hundöron på de sidor jag brukade drömma mig bort och le åt.
Mitt smyckesskrin med min Jägermeisterflaska i miniatyr är också den orörd.

Jag föredrar att inte sova över hos mina föräldrar. Det är något jag lämnat bakom mig,
och laddningen ligger fortfarande kvar i rummet.
Men ibland behöver jag få känna mig ynklig, hopplös och alldeles för liten för världen.
Där är den enda platsen jag får lov, och har den rätten.

Mycket har hänt i det rummet.

Första gången en pojke delade säng med mig var i det rummet. Jag skrev min första och enda låt där (jag kommer knappt ens ihåg melodin längre)
När Tiz dog pryddes väggarna med foton och texter, något jag ofta fick beröm för, bla av min högstadiekärlek som jag hade kunnat dö för.
Många tjejkvällar har slutat där efter utklädnad och kärlekslist-skrivande, de senare åren efter diskussioner om avhuggna tår och syskon med "manlig röst",
eller Malin liggandes på en knarrandes luftmadrass som vägrade blåsas upp,

Många permishelger har tagit sin start där, och avslutats med en cigg i kylan på balkongen.
Ångestladdade nätter och nätter av syskonkärlek har blommat och dämpats,
fyllekvällar med hinkar bredvid sängen och en vakandes mor som stryker sin dotter över pannan och säger "Schh",
kvällar med handlindor och boxsäcken upphängd, hetsande och spegeldyrkan,
mani och matvägran, isolation - då den sköra dörrhaspen var det enda som höll verkligheten utanför.
Falsksång, fnitter och nattliga 5-timmars telefonsamtal.
Kärlek, Ångest, Saknad och Sorg.
- Mina drömmar och tankar finns i det rummet. Det som var.

Och nu rinner tårarna. Men det är lugna sådana.
All förändring behöver inte vara åt det sämre, och en vis person sa till mig en gång;
- Du måste leva för att lära.

Nu är jag nollställd nog att ge sängen ett försök.
- where you gonna sleep tonight?