CHEAPMONKEY

nu är det officiellt.

Jag har tappat huvudet, förståndet och min självgoda attityd.
Allt efter ett 5 minuter långt möte med Elizabeth från HR och Rasmus, min chef.
Ett möte som sedan tidigare påtalats som ett vanligt updatemöte.

Istället kommer jag in i ett trångt och varmt rum, där luften är laddad och Rasmus sitter med nedslagen blick.
Sen öppnar Elizabeth munnen och jag faller.
5 minuter klarade jag, med en signatur lämnade jag rummet.
"Ta det inte personligt" - my ass.

Jag känner mig som en halv människa, sviken och förbrukad.
Ensam och hopplös.
Med tom blick och bortglömda drömmar.

Jag har en månad på mig att hitta ett nytt jobb, i Malmö, min nya stad.
Kontrakten för lägenheten är underskrivna, godkännandet kommer förhoppningsvis imorgon.
Gör det inte det, så vet jag inte vad jag gör.

Ska jag flytta hem då?
Glömma drömmen och stänga ute världen?

Igår var det vin och kramar som räddade mig - jag visste inte var jag skulle ta vägen.
Förlåt diana för missförstånd och destruktivitet.

Alla reagerar på nederlag på sitt eget sätt,
jag har ändå brutit mina vanor och är väl medveten om mina felsteg.
Men just nu behöver jag inte påminnas om dem,
jag behöver en knuff i rätt riktning för att inte gå under jorden.

- Jag vet att jag inte är så värdelös och usel som de fick mig att känna mig,
men vet ni det?