CHEAPMONKEY

Trots min cyniska natur, letar sig ibland en gnutta hopp fram och jag väljer att måla upp en illusion om hur människor kunde varit.
Detta blir min verklighet. Människor jag träffar får egenskaper påmålade för att de ska få en chans att komma nära.
Hur länge min illusion varar, innan det cyniska i mig krossar den bild jag målat upp, varierar.

Ibland håller den en dag, en vecka eller en månad.

Trots att jag vet hur det kommer sluta, att jag faktiskt oftast blir besviken, så kan jag inte stå emot frestelsen.
Men såhär i efterhand så undrar jag om det är hälsosamt, då jag faktiskt blir ledsen efteråt.
Kanske om jag inte anstränger mig så mycket och låter bli att skrapa på ytan?
Om jag bara håller mig på avstånd och inte försöker komma nära?
- Men då kan jag lika bra hålla mig till mina fantasier.


Min frustration har börjat visa sig på olika sätt. Ännu har jag inte blivit gråhårig, men jag ler liksom inte lika mycket längre. Det känns sådär krystat.

Jag har helt klart blivit utseendefixerad och jublar när jag utan problem drar på mig en 36:a i provrummet.
Hela garderoben måste bytas ut, men ändå känns mina kläder för tajta.
Det är märkligt det där, att man hela tiden måste ha ett projekt att jobba med.. att det liksom aldrig tar slut.
Nu när jag är klar med min tatuering har jag ju liksom inget före/efter ideal längre.

Tro nu inte att jag fått någon ätstörning - för äter gör jag, men inte med samma entusiasm som tidigare. Det är liksom mest något som ska bockas av dagens lista med måsten, tillsammans med jobb och träning.
Faktiskt så ler jag nog mest på gymmet, i min ensamhet.

Jag vet inte.. jag saknar bara det.
Det där lilla extra.
Spänningen, nervositeten och känslan av stolthet.


Men jag hittar det nog igen. Och tills dess ska jag le för andras skull.