Insomnia blandat med ångest.
Idag är en sån dag jag bara vill räcka fingret åt världen, skrika "Fuck you!" till allt och alla och trycka i mig choklad utan att få skuldkänslor eller bry mig om de 3 finnar jag får per chokladruta.
Dock har jag blivit kallad på jobbintervju nästa vecka. Karma?
Ska bara överleva mötet med min snart f.d chef och morgondagens jobbpass innan dess.
Denna morgonen spenderades på gymmet efter ännu en ångestattack på jobbet, som fick ges utlopp för i raseri istället för tårar. 5 pass kvar, 5 pass kvar - är det enda jag kan tänka på.
Inte för att jag avskyr mitt jobb i sig, utan för att det kommer vara en enorm börda som lättar när denna vecka är över.
Nu i efterhand börjar jag dock förstå att jag kommer att sakna mitt jobb. Att vara bra på det jag gör. Att vara respekterad. Men jag tröstar mig med att personen inte sitter i titeln, och respekt förtjänar man. Dessutom kan jag ju visa framfötterna inom ett annat område plötsligt.
Jag kommer vara nattklubbens ansikte utåt. Det första gästerna ser. Ett första intryck.
- Det ska nog bli bra, fastän jag hade hoppats på lite fler garderobspass/diskpass. Det är ju rätt skönt att kunna gömma sig och slippa sitta stilla i 4-5 timmar.
Annars då?
Träningen drog igång igen igår, och jag har inte kunnat lyfta armarna på hela dagen.
Detta var ingen önskvärd effekt då eftermiddagen spenderades med att prova jeans. Många par lades tillbaka på hyllan för att jag inte orkade dra upp dem över rumpan.
Kanske för att jag börjar se ut som J.Lo visserligen. Sen när har jag en rumpa liksom?
Höll på att spräcka en klänning häromdagen när jag gick helt normalt, och konstigt nog blev jag glad.
På jobbet i övrigt råder emotionellt kaos.
Alla har sina problem, och verkar tyvärr bry sig mest om sitt eget. Trots att så många behöver hjälp av utomstående. Förhoppningsvis blir det bättre snart, annars kanske anledningen att jobba kvar börjar ebba ut.
Jag vill ju jobba med mina vänner, åtminstone de jag tror är mina vänner.
Varje dag uppdagas något nytt om någon, och kanske känner man inte de man har nära sådär jättebra ändå.
Annars så sitter jag ju visserligen relativt isolerad nere hos vakterna. Då kan man nästan välja vad man vill höra och inte höra.
Aja.
Solen är uppe och det ser ut som om jag missar ännu en fin dag, om jag lyckas somna idag. Annars får det väl bli kaffekost idag också.
(Note to self: Emma när du läser detta imorgon, ryck upp dig för helvete! Det gick ju så bra tills igår.)
Sen måste jag sluta vara så jävla spexig på fyllan och vara för dåligt påläst om de som utsätts för det.
Barchefen på Victors tror numera att jag rullar mina armhålor med mentholcigg varje morgon - för det luktar så fräääääääääääääääscht. Hej och gonatt, liksom.
Dock har jag blivit kallad på jobbintervju nästa vecka. Karma?
Ska bara överleva mötet med min snart f.d chef och morgondagens jobbpass innan dess.
Denna morgonen spenderades på gymmet efter ännu en ångestattack på jobbet, som fick ges utlopp för i raseri istället för tårar. 5 pass kvar, 5 pass kvar - är det enda jag kan tänka på.
Inte för att jag avskyr mitt jobb i sig, utan för att det kommer vara en enorm börda som lättar när denna vecka är över.
Nu i efterhand börjar jag dock förstå att jag kommer att sakna mitt jobb. Att vara bra på det jag gör. Att vara respekterad. Men jag tröstar mig med att personen inte sitter i titeln, och respekt förtjänar man. Dessutom kan jag ju visa framfötterna inom ett annat område plötsligt.
Jag kommer vara nattklubbens ansikte utåt. Det första gästerna ser. Ett första intryck.
- Det ska nog bli bra, fastän jag hade hoppats på lite fler garderobspass/diskpass. Det är ju rätt skönt att kunna gömma sig och slippa sitta stilla i 4-5 timmar.
Annars då?
Träningen drog igång igen igår, och jag har inte kunnat lyfta armarna på hela dagen.
Detta var ingen önskvärd effekt då eftermiddagen spenderades med att prova jeans. Många par lades tillbaka på hyllan för att jag inte orkade dra upp dem över rumpan.
Kanske för att jag börjar se ut som J.Lo visserligen. Sen när har jag en rumpa liksom?
Höll på att spräcka en klänning häromdagen när jag gick helt normalt, och konstigt nog blev jag glad.
På jobbet i övrigt råder emotionellt kaos.
Alla har sina problem, och verkar tyvärr bry sig mest om sitt eget. Trots att så många behöver hjälp av utomstående. Förhoppningsvis blir det bättre snart, annars kanske anledningen att jobba kvar börjar ebba ut.
Jag vill ju jobba med mina vänner, åtminstone de jag tror är mina vänner.
Varje dag uppdagas något nytt om någon, och kanske känner man inte de man har nära sådär jättebra ändå.
Annars så sitter jag ju visserligen relativt isolerad nere hos vakterna. Då kan man nästan välja vad man vill höra och inte höra.
Aja.
Solen är uppe och det ser ut som om jag missar ännu en fin dag, om jag lyckas somna idag. Annars får det väl bli kaffekost idag också.
(Note to self: Emma när du läser detta imorgon, ryck upp dig för helvete! Det gick ju så bra tills igår.)
Sen måste jag sluta vara så jävla spexig på fyllan och vara för dåligt påläst om de som utsätts för det.
Barchefen på Victors tror numera att jag rullar mina armhålor med mentholcigg varje morgon - för det luktar så fräääääääääääääääscht. Hej och gonatt, liksom.
Kommentarer
Trackback